Inloggning för arbetsgruppen







> Glömt lösenordet?
> Glömt användarnamnet?



Svenska datatermgruppens
sekretariat sköts av


Sveriges nationella centrum för terminologi och fackspråk

Arbetet stöds av


Principer för Datatermgruppens termarbete

Att så många termer i den svenska datavärlden är engelska beror självfallet mycket på att en stor del av datorprodukterna kommer från den engelskspråkiga världen. Men det beror också på att många svenskar vill använda engelska - engelska uppfattas som internationellt, trendigt och prestigefyllt, svenska som lite töntigt. Vissa menar också att det är bra om saker och ting heter likadant på svenska och engelska i en så internationaliserad bransch som databranschen. Ja, kanske var ett direkt övertagande av engelska termer acceptabelt på den tiden datorer var en enskild angelägenhet för ett fåtal experter. I dag kommer emellertid så gott som alla människor i direktkontakt med datorer, och då krävs begripliga termer. Ska människor förstå hur deras datorer fungerar, behöver de förståeliga beskrivningar med svenska ord eller lånord som går att hantera på svenska, dvs. som man lätt kan foga böjningsändelser till och som man kan stava och uttala.

I första hand handlar det alltså om begriplighet. Men i ett längre perspektiv handlar det förstås också om att värna om vårt språk. Inte så att engelsk terminologi behöver vara något hot gentemot svenskan som sådan. Problemen uppstår när en fackterminologi inlemmas i allmänspråket, vilket dataterminologin i allt högre grad gör. När en sådan allmänspråksupptagning sker måste kravet på anpassning till den inhemska språkkoden väga tyngre än eventuella önskemål om internationell harmonisering. Personer verksamma i databranschen - tekniker, skribenter m.fl. - har således ett särskilt ansvar för att just deras terminologi anpassas till svenska språket.


Termrekommendationer kräver ständiga avvägningar

Med utgångspunkt från ovanstående försöker Datatermgruppen att i sitt termarbete skapa svenska eller försvenskade datatermer. Men hur en term ska hanteras, om den ska översättas eller återskapas på svenska eller bara få en försvenskad form, och i så fall hur långt den ska försvenskas, är en avvägningsfråga. Det måste avgöras från fall till fall. Under vårt termarbete har vi fått göra många sådana avvägningar: Ger den främmande termen en bra beskrivning? Är den främmande termen för etablerad för att ett svenskt förslag ska kunna få fotfäste? Kommer det svenska förslaget att upplevas som alltför hemvävt eller alltför tungt (om det är en lång sammansättning)? Många svåra frågor måste besvaras innan en rekommendation slutligen kan utfärdas.

För gruppens termarbete kan följande principer uppställas:

  1. Svenska ord

    a) I första hand rekommenderas ett befintligt svenskt ord, eftersom ett svenskt ord som redan är i bruk har starkast chanser. Det finns t.ex. ingen anledning att använda engelskans printer när det finns ett svenskt ord skrivare som kan användas. Inte heller finns det skäl att använda mailing list i stället för sändlista eller slash i stället för snedstreck. För många nya främmande företeelser vi anammar finns alltså sedan tidigare ett naturligt svenskt ordval. För t.ex. mail har vi post, varför det inte finns någon anledning tala om e-mail, inte ens i form av ett försvenskat mejl. På samma sätt översätts site med plats, varför vi för web site skriver webbplats och inte sajt. För andra företeelser finns kanske inget bra svenskt ordval, och därför accepteras t.ex. den försvenskade stavningen rejv för danskulturen rave - till skillnad från mejl och sajt - av språkvården.

    Ibland kan man på grund av språkbruket tvingas acceptera att ett svenskt och ett främmande ord existerar sida vid sida, som bildläsare och skanner.

    b) Finns det ingen bra svensk term i bruk får man skapa en. Då kan man välja mellan att göra ett översättningslån (ibland går det bra att använda ett vanligt engelskt-svenskt lexikon) eller att med utgångspunkt från begreppet finna en bra svensk term. Översättningar kan fungera ibland, som i bläckstråleskrivare för ink jet writer, hemsida för homepage eller mus för mouse. Men ibland faller de inte språkbrukarna i smaken, som det för en del år sedan föreslagna skrivbordssätteri för desktop publishing. I andra fall låter sig ordet svårligen översättas. Då är många gånger ett nykonstruerat ord att föredra, t.ex. bildskärm för display, säkerhetskopia för backup, kortplats för slot och gränssnitt för interface. Ibland låter man också betydelsen hos ett redan existerande svenskt ord utvidgas till att omfatta även en dataterm. En vanlig översättning av news group är t.ex. diskussionsgrupp.

    När det gäller översättningslån bör man komma ihåg att den engelska originaltermen långt ifrån alltid är bra i sig, att den kanske inte alls ger en bra beskrivning. Därför gäller det att hela tiden se till företeelsen som termen ska beskriva.

    Fördelen med ett helt svenskt ord, dvs. ett ord som består av välbekanta svenska ordelement, är att det är genomskinligare. Ordet ger i sig självt vägledning om vad det betyder. Den svenska ordbilden gör det också lättare för ögat att ta till sig ordet. Men ibland kan det vara svårt att hitta en bra svensk benämning, och ett nytt begrepp kan vara svårt att på ett kort sätt beskriva med svenska ord. Källspråkets term kan också av andra skäl vara så inrotad att den knappast längre går att ersätta.

     

  2. Främmande ord

    Det har självfallet inget egenvärde att förvägra främmande ord plats i svenskan. I den mån inlånade ord fyller en funktion, när de ger namn åt företeelser för vilka svenskan saknar behändiga uttryck, kan vi med fördel inlemma dem i vårt språk. Det är inte ordimporten i sig som är problemet, och det är inte heller orden som är stommen i språket. Problemet är snarare vår oförmåga och många gånger bristande vilja att anpassa de främmande orden till den verkliga stommen, nämligen reglerna för böjning, stavning (dvs. förhållandet mellan ljud och bokstäver), ordbildning (sammansättning, avledning), uttal (ljudsystemet) och ordföljd och syntax. Så fort främmande ord anpassat sig till detta regelsystem, till denna språkkod, är de inte farligare eller svårhanterligare än vilket svenskt ord som helst. Men så länge de behåller sin främmande språkdräkt, som light, rave, image, Intranet och mailing list, är det för en svensk svårt att veta hur man på svenska ska stava, böja, uttala och bilda sammansättningar av dem.

    a) Substantiv måste åtminstone få genus och vid behov kunna böjas. Resultatet blir ord som server, servern, servrar, servrarna och plotter, plottern, plottrar, plottrarna med verbet plotta. Om det är svårt att ge en svensk pluralböjning kan man bestämma sig för att inte böja det alls, dvs. att ha samma form i både singular och plural (som i policy och partner). Det viktiga är att man kommer överens om något, och att det fungerar.

    De flesta människor har lätt inte bara för att acceptera utan också för att bilda egna svenska verbformer av lånord: rejva, delita, sejva och eskejpa förekommer åtminstone i talat språk. Svårare är det att försvenska substantiven och i synnerhet då den engelska s-pluralen; för många känns det åtminstone till en början konstigt att omvandla servers till servrar och routers till routrar (men det har gått tidigare: films - filmer, reporters - reportrar, revolvers - revolvrar, jumpers - jumprar).

    Kan man böja ordet blir det ofta naturligt att förändra det ytterligare. Det gäller t.ex. Intranet, företagsinterna datornät med Internetteknik, som det finns många av, varför det är naturligt att behandla ordet som ett vanligt substantiv med svensk stavning och gemen begynnelsebokstav: intranät, intranätet, intranäten.

    b) För att ytterligare försvenska lånordet bör vi ge det en mer svensk stavning. Web har t.ex. fått grundformen webb (jfr jobb) och scanner har blivit skanner med verbet skanna. Vissa stavningsanpassningar är enkla, som just skanner för scanner, medan andra åtminstone till en början leder så långt från det främmande ordet att de blir svåra att känna igen, som tidningsbelägget skärvär för shareware (Författaren 6/1996 s. 12).

    I dagens amerikaniserade Sverige har många lätt för att glömma dels vår långa och självklara tradition av att försvenska stavningen av inlånade ord, dels vikten av detta. Men det är oerhört viktigt för vårt språk och för vår förståelse av skrivna texter att det finns fasta regler för förhållandet mellan bokstäver och ljud och t.ex. för när vi dubbelskriver konsonanter. Fight bör skrivas fajt eftersom bokstäverna i och gh inte inte betecknar ett a-ljud respektive ett j-ljud i svenskan. På samma grunder har vi alltid anpassat inlånade ord och t.ex. gjort bureau till byrå, fauteuil till fåtölj, lieutenant till löjtnant, roast beef till rostbiff och club till klubb, stavningar som dagens kritiker av försvenskade dataord knappast vill ifrågasätta.

    En försvenskad stavning kan ibland också motiveras med att det blir lättare att skriva de verb eller andra ordbildningar vi skapar av lånorden. Det gäller t.ex. rave och fake med stavningen rejva och fejka (såväl rava/faka som ravea/fakea är olämpliga som svenska former i skrift). Följdriktigt skrivs verbet av Internettermen flame ofta flejma. När sådana försvenskade stavningar underlättar böjningen, har de också större chans att etableras, som tejp - tejpa av tape.

    c) Även ordbildningen bör i möjligaste mån följa svenska ordbildningsmönster. Kanske hade t.ex. formen skannare varit att föredra framför skanner; nu har man stannat vid en kompromiss. Ett annat ordbildningsexempel är det svenska ordet dator, bildat av data och -(a)tor, ett i svenskan vanligt suffix för maskiner och tekniska anordningar.

    d) Slutligen bör också uttalet anpassas till svenskan. Vi säger t.ex. skanner med svenskt uttal (kort a-ljud), inte engelskt (ä).


Web, webb, vebb eller väv?

Ett exempel på en knivig - och kritiserad - rekommendation är webb av web. Frågan var: Bör World Wide Web skrivas med det kortare web, och i så fall försvenskas till webb eller vebb, eller t.o.m. ersättas med ett svenskt väv? Web(en) var redan relativt etablerad, men även webb(en) förekom. Däremot fanns inget svenskt ord. Några ville att vi skulle välja översättningen nät(et) (i synnerhet i sammansättningar som nätläsare m.fl.), men nätet var redan upptaget som kortform av Internet. Väv(en), som ju vore ett tänkbart ord, förekom då ingenstans som förslag till översättning.

Vi utgick därför från den engelska kortformen web, och hade då att ta ställning till stavning och böjning. I svenskan finns tre skrivsätt för liknande lånord: a) job - jobb, jobbet (dubbelkonsonant i grundform och i böjda former), b) hiphop - hiphop, hiphoppare (dubbelkonsonant i böjda och avledda former men inte i grundform), c) pub - pub, puben (bibehållen stavning med enkelkonsonant även i böjda former). Vi stannade för webb enligt a). Det ligger tämligen nära den engelska skriftbilden, medan en stavning med enkel-v kanske skulle uppfattas som ett för stort avsteg från ursprunget för att anammas av språkbrukarna.

Här bör man komma ihåg att tillvänjning är en process - när människor vant sig vid en svensk form och fenomenet blivit en del av svenskt samhällsliv, kan man gå vidare och föreslå ytterligare försvenskningar av stavningen - vebb - och gärna också ett helt svenskt ord. På Island har man redan ett ord, veraldarvefurinn, som på svenska kan översättas med världsväven. Och väv(en) har nu i Sverige börjat förekomma som ersättningsord för (the) web, varför vi i våra rekommendationer också givit det som alternativ till webb(en).

Ola Karlsson, Svenska datatermgruppen